Detta är en replik på en ledarartikel i Barometern 12 februari.
Vi vet att vårt arbetssätt fungerar, skriver företrädarna för Sverigeförhandlingen i ett genmäle till ledaren Snabbspår till brutna löften.
Sverigeförhandlingen har regeringens uppdrag att genom förhandling samordna ett helt transportsystem med bostäder och samhällsutveckling. I en ledare den 13 februari ifrågasätter Barometern vårt arbetssätt och hävdar att det utgör en ”grogrund för konflikter”. Vi menar att det är precis tvärtom.
Regeringens målsättning är att en höghastighetsjärnväg ska byggas. Vårt uppdrag handlar dels om att skapa de bästa förutsättningarna för den nya järnvägen och att de kommuner som får ett stationsläge åtar sig att bygga bostäder och medfinansiera. Dels handlar det om att ändpunkterna i systemet – Malmö (inkl. Lund och Helsingborg), Göteborg och Stockholm – ska bygga fler bostäder genom att staten medfinansierar kollektivtrafik. Logiken är att ökad tillgänglighet skapar attraktiva boenden, större arbetsmarknader och nyttor för både näringsliv och samhälle. Detta arbetssätt är nytt, men inte oprövat. Vi tar här med oss erfarenheter från 2013 års Stockholmsförhandling där vi förhandlade fram fyra nya tunnelbanelinjer och 78 000 nya bostäder som nu är i full färd att byggas.
I förra veckan undertecknades de första avtalen med Lund, Helsingborg och Region Skåne om kollektivtrafikåtgärder och 18 500 nya bostäder. Avtalet med Lunds kommun innebär att spårvägen har påskyndats och att bostadsvolymerna nu blir större än vad som annars hade varit fallet. Förhandling till skillnad från planering innebär konkreta åtaganden. När parterna binder upp resurser i en förhandling, blir incitamenten starkare att förverkliga ökade nyttor och värden.
Kommunerna längs den planerade höghastighetsjärnvägen har hittills åtagit sig att bygga 110 000 nya bostäder. Avtalen träder i kraft när regeringen har godkänt dem, men arbetet har redan kommit igång i många kommuner då överenskommelserna skapar tydlighet och förutsägbarhet.
Tåget är oöverträffat när det gäller att transportera gods och människor på ett snabbt och miljövänligt sätt, men redan i dag är kapacitetstaket nått på stora delar av de gamla stambanorna. Från 2003-2015 har persontrafiken ökat med hela 48 procent. En satsning på underhåll är nödvändig, men inte tillräcklig. För att få ett väl fungerande järnvägssystem behövs nya spår som avlastar de gamla. Höghastighetsjärnvägen är därmed en nödvändig satsning för mer kapacitet och ökade transporter i hela järnvägssystemet.
Kostnaderna för att bygga en ny höghastighetsjärnväg måste ses i perspektivet av 150 år fram i tiden och kan därför inte bedömas enbart utifrån de samhällsekonomiska kalkylerna. Sådana kalkyler är bra på att prioritera mellan åtgärder, men speglar inte de nyttor som genereras under mycket lång tid framöver. Nu handlar det om att investeringen görs på ett så klokt och kostnadseffektivt sätt som möjligt.
Utveckling kommer inte automatiskt för att det byggs en järnväg utan kräver både engagemang och åtagande. Sverigeförhandlingens uppdrag är att på ett ansvarsfullt sätt skapa förutsättningar för en nödvändig infrastrukturinvestering, modern samhällsutveckling och ökad tillväxt i hela landet. Det gör vi genom förhandling och samverkan mellan stat, regionerna och kommunerna med fokus på nyttor. Ett arbetssätt som vi vet fungerar.
HG Wessberg, förhandlare, Sverigeförhandlingen
Catharina Håkansson Boman, förhandlare, Sverigeförhandlingen
Artikeln kan även läsas här.
